Jag får med jämna mellanrum frågor om att skriva för bloggportaler, webbsidor och någon enstaka gång tryckta publikationer. Varje gång jag får frågan svarar jag direkt med att det kostar pengar. Under de femton år som jag varit frilandsskribent och författare har jag haft otaliga telefonsamtal och möten med potentiella uppdragsgivare som gärna vill ha mina ord på pränt och mitt namn i signaturen. Ingen är gladare än jag själv för alla erbjudanden. Men det kostar pengar. Pengar!

Om jag hade haft en tia för varje gång jag hört löften om att driva trafik till min egen blogg; Om att vara med från början, bestämma och bygga upp; Hjälpa mig att sälja böcker, för att bara nämna några av de otaliga attribut som snudd på notoriskt används som gratisarbetets apoteos. Ja, då hade jag, likt Polaren Per bett att få tacka, och sedan länge levt ett liv kantat av ömson dus och filantropi på solig kust långt från verklighetens blyertsgrå paradigm.

I ett digitalt samhälle med en perpetuell medial tsunami, där var och varannan bloggar, twittrar, mobilfotar och frenetiskt tumblar sig cyberrymden runt, tycks det mig inte längre finnas någon differentiering mellan yrkesperson och glad amatör. Alla kan skriva, alla kan fotografera och inflationen av det skrivna ordets och fotots värde skenar. Det står inte på förrän man förväntas betala för att göra sin präntade röst hörd. En profetia, som till viss del redan uppfyllts, då i princip ingen webbsida idag har trafik som inte är betald genom olika typer av marknadsåtgärder och därmed köpta följare. Dessvärre sträcker sig resonemanget längre än bara till det skrivna ordet. Jag är säker på att fotografer, konstnärer och musiker landet runt tillsammans med andra kreativa yrkesutövare är villiga att stämma in i med sitt medhåll.

På samma sätt som jag ges förfrågningar om mina texter får jag också förfrågningar om mina bilder. Får vi använda bilden om vi anger fotograf? Svaret är i regel nej, men det går däremot utmärkt att köpa bilden. Likaså får jag ibland erbjudanden att närvara vid både journalistluncher och vinmiddagar anordnade av importörer,  i det senare fallet ofta för deras klubbmedlemmar med incitamentet att; “Det vore fint om du skrev något på din blogg”. Självklart skriver jag mer än gärna om trevliga vinprovningar, luncher och middagar, men även det måste generera en rimlig journalistisk ersättning. Exempelvis genom annonsförsäljning, en företeelse som blir allt mer sällsynt och i många fall helt obefintlig. Det vill säga att importören ser ett värde i min kommunikation och därmed väljer att annonsera på min sida.

Det är ett obestridligt faktum att allt kostar pengar. Jag gör därför ingen hemlighet av att jag är kommersiell. Kommersiell i den bemärkelsen att jag förväntar mig att även mina skrivna ord och fotograferade bilder ska generera en skälig ersättning. I en överetablerad bransch där majoriteten av skribenter betraktar det som bisyssla, eller än värre hobby medan jag kallar det yrke har det skrivna ordet helt förlorat sitt värde. Jag vill därför mana till upprop och mod att börja våga ta betalt igen. Vi som skriver måste lyfta pennan, sätta ner foten och kräva ersättning för vårt arbete. Ersättning i form av monetära medel, inte i form av löften om besökare, trafik och berömmelse, ty det väldigt svårt att betala bolånet, tanka bilen och handla mjölk med något annat än just monetära medel. Det kostar helt enkelt Pengar, det också!

Andreas Kjörling, prisbelönt författare & sommelier som manar till upprop

Publicerade böcker jag skrivit sedan debuten 2004.