På väg från Stockholms södra station till kontoret på Kråkberget möttes jag idag av en märklig syn. En märklig men ändå inte ovanlig syn. Stora soppåsar, Big Bag, fyllda med skräp. Men inte vilket skräp som helt. Skräp som en gång var ett hem fyllt med kläder och ägodelar. Nu utrivet, förkastat och förringat.

I mitt manus till boken Flykten från hälsan skriver jag om individualiseringen av samhället, utförsäljningen av allmännyttan och det som kallas renovräkning; alltså människor som inte längre har råd att bo kvar när hyran höjs efter en renovering. Det väcker onekligen tankar.

Vad som hänt ägaren till det forna hemmet vet jag inte. Var det ett dödsbo, var det Corona eller var det en vräkning? Kanske var det en framgångssaga och högsta vinsten på lotto som öppnade för en nystart (även om jag har svårt att tro det). Kök, skor, kläder och garderob utkastat och färdigt för transport till soptippen. Kläder som nog inte tillhörde en gammal människa utan snarare passar någon mitt i livet.

Om det är ett dödsbo, var människan då verkligen så ensam att det inte fanns någon som bärgade spillrorna av ett brustet liv? Kunde ägaren inte längre betala för sig och vräktes, var finns hon eller han nu? Vad händer här näst?

Många frågor och inga svar. Det enda jag vet säkert är att det är en fin linje mellan framgång och tragedi. Vårda det du har. Ta hand om dina medmänniskor och uppskatta livet för vad det är. Det är idag det händer. Varje dag, varje stund och varje andetag.

/ Andreas