Ännu en app? Nej tack.
Ännu en app? Nej tack. Under de senaste tjugo åren har HR-funktionen förändrats från att vara en utspridd och fördelad på vardera avdelning och vardera chef till att allt mer utgöras av en central HR-avdelning. Svar på rutinfrågor förväntas finnas i portaler medan löneförhandling och mer dagliga HR-frågor åligger linjechefen som ytterligare en uppgift i ett redan pressat schema. Inte ovanligt är dessutom att nyss nämnda linjechef blivit chef för att denne är riktigt bra på sitt jobb och sina arbetsuppgifter, inte nödvändigtvis för att denne är en föredömlig ledare.
Samtidigt har informationsflödet ökat exponentiellt med mer daglig information än vad vår far och morföräldrar mötte under en livstid. Arbetet vi utför är i form av processer med ett konstant jagande efter nästa mål, nästa Q och nästa dopaminkick. Vi springer på nya bollar innan den första har rullat in i mål. Stannar vi inte ens upp och tittar på vad det arbete gjort och det resultat vi skapat. I morgon är det ändå gammalt och glömt.
Digitaliseringens rationella myt sköljer över oss likt tidvatten utan utan ebb. På arbetsplatser, i hemmet, i skolan och i förskolan finns kraven på digitaliseringen. Öppna förskolan ska nu visa Powerpoint istället för att sjunga sånger. Barnen i Bromsten som precis slutat med blöja lär sig göra QR-koder. Allt i digitaliseringens förlovade namn.
Med en övertro på skärmar, appar och digitala lösningar i form av framtid, A.i. och 5G missar vi både det mest fundamentala och dessutom det mest värdefulla vi har. Det personliga mötet. Det intima samtalet. Samförståndet. Det är inte konstigt att psykiskt ohälsa är vår största utmaning trots att vi har både en högre levnadsstandard och längre livslängd än någonsin.
I mer än 50.000 år har vi människor fungerat på samma sätt och varit lika funtade som idag. Tillhörighet till gruppen, flocken och klanen har möjliggjort vår överlevnad. Aisopos berättade om de fyra tjurarna som beta rygg mot rygg och levde tryggt. När träta skiljde dem åt blev de en och en offer för lejonen på savannen. Detsamma händer oss människor i vår samtid. Vårt behov av det personliga mötet och tillhörigheten som skapar måbra-hormonerna oxytocin, endorfin och dopamin förändrades inte med kvant-fysikens möjlighet att bygga datorer. Lika lite kommer fotografiet av ett svart hål att förändra vårt behov av näringsintag.
Med det sagt vill jag förtydliga genom att också påtala att jag inte är emot teknisk utveckling, utan motsätter mig att tekniken stjälper oss och inte hjälper oss när vi försöker tillfredsställa våra basala nedärvda behov. Så när jag ser ännu en app som ska hjälpa oss med psykisk hälsa och välmående medarbetare säger jag; Nej tack.
Jag tror alltjämt på det personliga mötet där samtalet och förtroendet utgör grunden, kärnan och värdet. Det vill jag värna genom Cognoscenti Open Office som samtalstjänst.
Andreas Kjörling, CEO
Cognoscenti AB