Som ett andra led i den, under 2018, av Högskolan i Gävle givna sommarkursen i etik och ledar­­skap ges följande frågeställning:

”Lyft fram tre konstruktiva sätt att utöva ledarskap. Visa med exempel från litteratur (kurslitteratur och annan litteratur) från media (TV, tidningar o.s.v.) eller egen erfarenhet hur ett sådant ledarskap ser ut. Uppgiften bör vara relaterad till de etiska teorier och de ledarskapsstrategier som har diskuterats under kursens gång.”

Här följer del två:

Tre konstruktiva ledarskap
Det för resonemanget tillbaka till uppgiftens frågeställning rörande tre konstruktiva ledarskap. Här antas implicit att konstruktivt ledarskap är synonymt med ett etiskt föredömligt ledarskap. Jag vill därför ta tillfället i akt att premiera den amerikanske musikern, förebilden tillika världs­stjärnan Bruce Springsteen. Under stora delar av de drygt femtio år (1964 – ), som Springsteen verk­at, har han represen­terat tre olika typer av konstruktivt ledarskap i egenskap av familje­fadern, bandledaren och opin­ions­bildaren.

Empatin, dvs. att kunna sätta sig i någon annans situation, är något som Springsteen genom åren upp­visat en sällsynt talang för. Han besitter en unik förmåga att affiliera med männi­skans varande, i synnerhet ur perspektivet av den arbetande människan och den rytm som arbetet ger proletariatet (Arendt 1958). Sången Factory från skivan Darkness on the Edge of Town (Springsteen 1978) beskriver det väl. Genom berättarkonsten återges situationer och livs­öden i såväl samhällelig som social kontext. Som exempel kan ges sången Lost in the Floodpå albumet Greetings from Asbury Park (Springsteen 1973) där det råa våldet i New Yorks förorter skildras med konnotation av hopp­löshet. Hans kanske mest kända komposition, tillika möjligen mest misstolkade, torde vara sången Born in the USA från albumet med samma namn (Springsteen 1984). En skildring av krigsveteraners missförhållande, baserad på ett möte med Ron Kovic, författare till den episka självbiografin Born 4th of July (Kovic 2016) utgiven första gången 1976. Den unika förmågan att sätta sig in i andras livsöden har givit många lyssnar en känsla av tillhörighet. Något som, om vi får tro Eric Fromm (1969), har haft stor betydelse för den moderna människan som inte längre känner den tillhörighet och livsordning som både feodalsamhället och det katolska samhället var synonymt med. (Fromm gör gällande att den lutheranska reformen medförde ett för människan direkt ansvar inför Gud i jämförelse med tidigare då den katolska kyrkan fungerat som mellanled. Följaktligen skapades ett nytt behov av tillhörighet och social ledning.)

Bruce Springsteen. (Bild: Variety).

Redan i under tidigt 1970-tal beslutad sig Springsteen för att ta kontrollen över bandet, spelningarna och musikproduktionen vilket gav honom smeknamnet ”The Boss”. Ett smek­namn som sedan dess inte bara följt honom utan även blivit synonymt med honom. Till stor del har Springsteen (2016) verkat som ledare omgiven av samma människor, under hela sin karriär, något som jag tror, inte hade varit möjligt utan just både empati och för­­ståelse för medmänn­i­skor. En empati som inte bara kommit att prägla hans ledarskap, utan också genom kontinuerligt utövande även göra det synnerligen autentiskt (Kaufmann et. al. 2016). Tillåt mig att utveckla. 

Familjefadern Springsteen
Springsteens (2017) uppväxt präglades av ett mycket dysfunktionellt förhållande till sin far. Det framgår inte minst i den mycket dramatiska sången Adam Raised a Cain (Springsteen 1978) där relationen med fadern liknas vid den gammaltestamentliga berättelsen om förhållandet mellan Adam och Kain (Bibelkommissionen 2012). Jag vill här av egen erfarenhet påtala att ett föräldraskap är det vikti­gaste ledarskapet en människa kan ställas inför. Till stor del påverkas det av förhållandet till våra egna föräldrar vilket innebär att vi är både följare och ledare. Likt den antika grekiskans pharmakon (Derrida 1981) som är både läkemedel och gift har vi alltså en dubbel roll vilket, med ett dysfunktionellt arv ställer enormt stora krav på den efter­komm­ande generationen. Ett krav på att bryta och byta destruktivt ledarskap mot en konstruktiv relation till efterföljande generationer. I sin självbiografi förklarar Springsteen (2017) hur han med professionell hjälpt hanterat sin egna psykiska ohälsa för att på bästa sätt kunna finnas för sina tre (numer vuxna) barn och stödja dem i deras intresse. I nyss nämnda självbiografi (Ibid.) berättas även om en episod där han följer dottern Jessica Rae till en konsert med artisten Lady Gaga och hamnar i förtroligt samtal med Gaga’s mor om deras döttrar. Jessica Rae Springsteen har, inte minst med sin fars omsorg, gjort sig en mycket framgångsrik karriär inom häst­hoppning där hon representerar USA i internationella tävlingar. Familjefadern Bruce Spring­steen utgör således en förebild i det att han trots sin dysfunktionella relation till fadern utövar ett initierat och konstruktivt ledarskap för sina barn med omsorg, ansvar och respekt (Fromm 2006) och därmed också den så viktiga tillhörigheten (Zahavi 2014).

Bandledaren Springsteen
Som tidigare nämnts har Springsteen, med undantag för en tid under 1990-talet, omgivit sig av samma musiker de senaste fyrtio åren. Musiker som tillsammans bildar The E-Street Band. (Bandet har numer vuxit och omfattar bland annat en blåssektion, vilket gör att de är närmare tjugo musiker.) Jag vill mena att varken musiken eller sammanhållningen hade kunnat skapas utan ett tydligt och konstruktivt ledarskap. Något, jag tror Springsteen själv bittert fick erfara under inspelningen av sången Born to Runpå albumet med samma namn (det tog sex månader i studion att färdig­ställa det fyra och en halv minuter långa musikstycket. Färdigställandet möjliggjordes först efter att de flesta musiker ersatts av de som kom att bli The E-Street Band). Musik handlar, kanske mer än något annat, nämligen om upplevelse. En upplevelse som är unik för både varje lyssnare och varje utövare. En vision om hur ett musik­stycke ska låta sätter därför stora krav på så kallat klart ledarskap (Busche 2010). Ett klart ledarskap innebär en förståelse för att all upplevelse är individuell och därmed också, genom kommunikation, ett tydligt förmedlande av upplevelsen. Utan att besitta den förmågan hade Springsteen tillsammans med sitt E-Street Bandinte kunnat prestera en sådan enorm flora av musikaliska mästerverk. Inte heller hade de kunnat leverera konsertupplevelser som många gånger sträcker sig mellan tre och fyra timmar (den hittills längsta spelningen var i Helsingfors 2012 och varade i 4h. och 6 min. med den då 62-årige rockmusikern!). Än en gång bör här nämnas hans unika förmåga att kommunicera inte bara till utan även med publiken, oavsett i vilken del av världen turnén befinner sig. Han har som tradition att ta en lång morgonpromenad i den stad han befinner sig och samla på sig önskemål inför kvällens konsert. Likaså är det tradition hos publiken att måla skyltar med önskemål om vilka sånger som ska framföras. Ett lysande exempel kan ses på Youtube (2013) där önskemålet om sången You Never Can Tell, om än med viss initial svårig­het, infrias under en konsert i Leipzig, Tyskland den 7 juli 2013. Bandledaren Springsteen har alltså genom ett klart ledarskap och konstruktiv dialog förmågan att skapa tillhörighet, för­ståelse och relevans i både liten och stor skala, vilket med facit i hand visat sig vara ett fram­gångs­recept.

Hittills har en beskrivning av hurdet konstruktiva ledarskapet fungerar utan att nämna det budskap som under åren förs fram. (Om kommunikationen är god men budskapet grundat i förkastliga värderingar kan det inte betraktas som etiskt.) Det för vårt resonemang till den tredje typen av ledarskap som representeras av opinionsbildaren Springsteen, vilket för en världsartist bör betraktas som det mest ansvarstyngda.

Opinionsbildaren Springsteen
Redan under uppväxten i Freeport, New Jersey under 1960-talet konfronterades Springsteen (2016) av rasism. En konfrontation som tvingade honom till ett livslångt ställningstagande för rättvisa, antirasism och människors lika värde. Under slutet av 1980-talet turnerade hela ensem­blen tillsammans med Amnesty International (Rolling Stone 2013) till förmån för mänskliga rättigheter. Likaså skrevs hela albumet The Rising (Springsteen 2002) för att gjuta hopp i en, efter 11:e september-attacken, både skärrad och splittrad nordamerikansk kontinent. Efter döds­skjut­ningen av den unge färgade Amadau Diallo skrevs likaså American Skin (41 Shots)(Springsteen 2001) som protest mot det omänskliga övervåld som poliskåren i New York 1999 gjort sig skyldig till (N.Y. Times 1999). Inför presidentvalskampanjer har ett stort stöd givits för demokraterna, inte minst under Barack Obamas tid. Som ytterligare bevis på Springsteens obevekliga tro på människors lika värde bör nämnas den inställda konserten i North Carolina, USA 2016 (G.P. 2016). Konserten ställdes in som en protest mot de inskränkta rättigheterna för hbtq-personer genom bland annat reglering av offentliga toaletter. På Twitter låter han meddela:

”Enligt min mening är detta ett försök att stoppa utvecklingen som vårt land har gjort när det kommer till att erkänna alla människors lika värde. Med tanke på detta känner jag att det är dags för mig och bandet att visa solidaritet med dem som kämpar för frihet. Detta är det starkaste vapen jag har för att höja min röst i protest mot dem som fortsätter att pressa oss bakåt i stället för framåt.”

Här agerar Springsteen närmast altruistiskt i den roll (Falkenström et. al. 2017) som varandet av världsstjärna medför, att jämföra med de personliga ekonomiska intressen som ett genom­förande av konserten skulle kunna tänkas premiera. Vi ser effekten av insikten om vad Husserl kallade varande-för-andra (Zahavi 2014) och hur etikens riktlinjer här präglas av både soli­daritet och mänskliga rättigheter.

Andreas Kjörling, författare & inbiten Springsteenfan